Jag tycker det är så roligt att skåda oss från ett annat perspektiv. Man ser hur du ibland ryggar tillbaka och önskade att jag kunde försvinna ur din värld, eller i alla fall för stunden. Ibland kan det dock vara du som är den galet uppmärksamhemstkrävande och gör allting för att synas framför mina ögon. Det är så roligt att se, att vi ändå finns där för varandra, på ett vänskapligt sätt, men ändå ett konstigt, abstrakt och känsligt sätt. Vissa dagar tycker mitt huvud att det bästa som finns är att vila ögonen på ditt söta ansikte, men ibland vill jag bara försvinna och hoppas att alla dina lektioner ligger på min rast. Det kommer alltid vata konstigt, och det kommer alltid vara en konstig känsla som inte går att förklara, men det är ju så att - om man bara lämnar något halvhjärtat är det svårt att komma över det.
Egentligen är han ju vilken kille som helst, men jag antar att alla har något speciellt.