Jag var i Umeå och hade haft min audition till Strömbäck, och dagen därpå skulle en lista sitta på dörren klockan 12. Om mitt namn stod på dörren skulle jag gå vidare till nästkommande dagar, som skulle innehålla massa olika prövningar och utmaningar. Pappa tvingade mig att fara från hotellet för att titta, för jag ville verkligen inte. Jag ville typ springa någonstans och gråta. Jag ville verkligen inte veta hur det hade gått, för jag hade ingen aning. Magkänslan sa att jag inte hade gått vidare. Jag visste att jag hade nummer 38, så står jag vid den stora vita porten och börjar högst upp: 2..3...5...6...7..12..15..17...18..19... for med ögonen förbi alla som hade något på 20...34..38. TRETTIOÅTTA, TREEETTTIOOÅÅÅTTTAAAA! PAPPAAAAA, JAG GICK VIDARE!!!!!

Shit, det var helt sjukt. För mitt mål var att gå vidare från första dagen. Jag visste att jag inte skulle komma in, jag var ju bara 17 år, och man var egentligen tvungen vara 18 år för att överhuvudtaget få söka, men de gjorde ett undantag, och det är jag sjukt glad över. Lärde mig otroligt mycket utav det.