Efter att ha legat och solat en hel dag så känner jag mig inte fylld av lust och längtan efter somriga klänningar och bara ben. Nä. Jag känner mig mest arg. En hel dag har jag legat i den gräsliga värmen, läst en bok som det visar sig att jag redan läst, i hopp om att vara någon ynka nyans brunare än föregående dag. Men detta är ju fysiskt omöjligt.

 

Mamma kläckte ur sig att jag var lite "röd-spräcklig i fejjan". Ja, mer färg än så blev det alltså inte. Det bör ju tilläggas att jag solade i bikini från 11-17. Sex odrägliga timmar låg jag där och svettades till ingen nytta.

 

Egentligen är jag lite arg över att alla ska vara så fruktansvärt solbrända. Året om dessutom. Jag vill helst inte gå i shorts på stan, eller ha klänning utan strumpbyxor. Jag tycker inte alls att det bara är ni som är bovarna i dramat, tro mig, jag skulle definitivt åka dit för medhjälp om ni blir arresterade. Jag vet ju själv hur jag tänker: "Oj jäklar i pannkakan vilka bleka ben!". "Kan man ens ha så bleka ben?". Sen kollar jag ner på mina egna likben och inser att de är minst lika bleka, om inte blekare.

 

Tänk om jag hade levt på 1800-talet. Då hade jag varit mer moderiktig än alla er tillsammans. Ni vet ju hur det är med mode, det kommer och går. Jag kommer aldrig sluta hoppas på att 1800-talets bleka mode kommer tillbaka.

 

/En blek och lite arg Frida.